Imorron åker jag me mor o Babban till spanien. Jag önskar jag kunde säga att jag känner mej supertaggad men just nu... känner jag mej bara så trött. Efter att förra helgen fått höra att jag ligger illa till mentalt, om man tittar lite i släkt o gen historian så vill jag bara säga; Nej jag är inte deprimerad! Bara en smula olycklig... och lite besviken kanske. Jag är trött på 10 timmarspassen på ica, all satans tid jag lägger ner på att längtar till saker o de faktum att jag är som jag är!
Mina val här i livet visars sej sällan vara till min egen fördel, mina hopp bryts ner av minsta motgång och jag känner mej helt enkelt vilse.
Efter spanien kommer jag, igen, jobba som en idiot ända fram till 16 september då jag o Emma drar till london o rom. Och sen, har jag fått för mej att jag kommer komma hem till ett mkt bättre liv, ett bättre jobb o en egen lägenhet typ... Gud så besviken jag kommer bli...
De senaste 2 månaderna har bara flygit förbi o tack vara min envishet så tror jag att jag sabbat till de för mej sj på flera olika nivåer. Och igår tror jag att jag fick en panikångest attack. Min allra första. Oh joy! It sucks to be in my shoes right know!
Nu har jag inte tid o sjunga min klagosång längre, ska jag till Fallet på tacobuffe.
Bye
