Nummer ett; Läste ett jätteroligt blogginlägg om ångesten över att köpa dasspapper. Jag visste inte att de var sån hysteri och oro över ett vardagsbestyr så oskyldigt som att shoppa nåt av de allra nödvändigaste. Men inlägget fick mej att dra på smilebanden så jag ville dela med mej till er;
http://bloggfrossa.blogspot.com/2005/12/dagligvarunoja.html
Smart skrivet, roligt språk och trots att jag aldrig har lidigt av dasspappers-inskaffnings-noja så kan jag nästa leva mej in i hur jobbigt de måste vara för de själar som faktiskt lider av de. Jag trodde bara de var tjejer som led av jag-bajsar-inte syndromet. Nödlögn för att inte dö av skam. Va de nu är att skämmas för. ALLA BAJSAR!! ^^
Nummer 2: Jag har fått frågan varför jag har tagit bort funktionen att kunna kommentera min blogg. Är jag rädd för kritik?? Knappast, dålig kritik är lika bra som vackra lovord. De betyder ju att ni läser och jag påverkar er. De är allt jag vill. Ne, de va mer brist på kommentarer som fick mej att ta bort funktionen. På ett halvår fick jag en lr två kommentarer. Fundera på att lägga ner bloggen då ingen verka läsa den, men nu har jag kommit fram till att de bara va ren lathet som hindra folk. För jag har några stammisar som aldrig egentligen kommenterar vad jag skriver utan bara kritiserar när jag inte skriver. Vet inte sj riktigt vilka som läser, men de känns rätt bra. Jag inbillar mej att så gött som ingen läser och då behöver jag aldrig riktigt ta hänsyn till nån heller när jag skriver. Och ni som faktiskt läser får veta vad jag verkligen tycker. It's a winwin situation! Lr va säger ni?? =)
