Min gammelmormor a.k.a Mormor Astrid, dog igår, men jag skulle kanske ta lite i överkant om jag sa att jag var sorgsen. Mormor Astrid hade 3 barn, 8-9 barnbarn och öhh.. kanske 14-15 barnbarns barn.. Plus minst 7 barnbarns barnbarn. Och i den saliga röran jag kallar min släkt hann aldrig jag och mormor Astrid aldrigt knyta några tajtare band. Klart att de på nåt stadie känns tomt.. de är ju ändå Karlsson/Nilsson klanens patriark som just somnat in. Men inga tårar här. Ännu.
Jag va med mamma och mormor ner till sthlm idag och sa "hej då" till Astrid. Kanske är därifrån den morbida känslan kommer. Jag är int särskilt förtjust i döda människor. Jag litar nämligen int på att dom är stendöda, som i kommer-aldrigt-vicka-på-tårna-igen-döda. Men då jag alltid sagt att Gammel mormor kommer överleva oss alla så ville jag se hon ändå gått vidare. Och vad kan jag säga? Jag skäms, men i det hjärtskärande farvälet mellan mor, dotter och dotterdöttrar så står jag fult och småflinar och kan int släppa hur jäkla lik yoda från starwars Mormor Astrid är på sin dödsbädd. Jag ser detta som en sista spik i kistlocket, jag kommer aldrig komma till himmlen.
Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin
utan att fälla tårar?
Jag kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror,
men ej skiljas från vännen min
utan att fälla tårar.
Min favoritdikt bland dödsannonser.
Vila i frid Momor Astrid.
